Allting började med att jag fick flytta till en ridskola. Jag var tidigare en privatägd liten ponny på 15 år. Min gamla ägare växte sorligt nog ur mig och blev förstor. Hon trodde att jag led av att hon aldrig red mig längre men sanningen var att jag trivdes med att bara bli ryktad och jag älskade när vi lekte tilsammans. Jag älskade henne över allt annat och tja det var hemskt att se henne gråta den sista dagen då jag klev in i den stora mörka lådan som tog mig till ridskolan och bort ifrån allting jag älskat och det jag aldrig kommer att få se igen. Väl framme så fick jag komma ur den hemska svarta lådan. Jag kastade mig baklänges och kännde hur det tog i  om huvudet. "LÄGG AV!" röt en kvinnas röst och med ett ryck i grimmskaftet drog hon mig efter henne. Hon ställde mig framför en grupp med små människor. Detta var människornas föl. Dem tittade på mig och pekade. somliga tjöt av glädje när dem fick se min svartvita kropp. En av dessa märkliga barn kom emot mick och klappade mig på halsen. Jag tänkte att det kanske nog skulle bli kul här ändå, men jag insåg inte hur mycket fel en liten ponny som jag kunnde ha. Första vekcan var det väldigt många små barn inne i min spilta och klappade på mig. Det var jätte kul i början men senare så blev det mest tråkigt och irriterande. Det var som om en miljon flugor surrade runt mig. Hursomhelst så började jag gå ridlektioner efter en vecka och då gick jag på dem små barnens lektioner eftersom dem vuxna tyckte att jag passade jätte bra som en nybörjar ponny. Några veckor gick och jag tröttnade ännu mer på hela stället. När barnen kom in till mig drog jag öronen bakåt och visade mina tänder. Det slutade oftast med att barnet inte vågade rida mig och ville därför byta till en snällare ponny. Det fanns några få ryttare som vågade sitta upp på mig och när dem gjorde det så blev jag sur. Jag gjorde oftast allt för att få av dem och till slut satt dem alla nere på marken och grät. Jag blev den där sura och dumma ponnyn som alla till slut avskydde. Men en dag så kom det en ny tjej som inte visade någon rädsla för mig hur jag än gjorde för att skrämma upp henne. Hon fortsatte som om ingenting hade hänt. Detta var onvaligt för en så sur ponny som mig. Så jag lät henne göra sitt men när hon skulle rida försökte jag med allt. Men jag lyckades aldrig få av henne. Hon satt alltid fastklistrad uppe på min rygg och började med mycket dressyr för att få mig att lyssna på henne. Jag vet inte hur många gånger jag satte mig på tvären och vägrade ta ett enda steg till. Det slutade med att hon alltid vann över mig och jag lät henne göra sitt. För första gången på riktigt länge så kännde jag mig älskad av någon. Jag tror att jag verkligen saknade den kännslan för jag började tycka om min ryttare och lät henne göra som hon ville. I början var det väldigt jobbigt men jobbigheten blev till skojj! Jag började tycka att det inte var så illa med att bli riden eftersom den här tjejen aldrig slet i min mun eller slog mig med ett spö. Hon tryckte heller inte in några stålsaker i sidorna på mig för att jag skulle gå bättre eller flytta mig åt sidan. Ytterligare några veckor gick och hann faktiskt tävla lite i hoppning och dressyr.  Men snart så ville dem vuxna att jag skulle börja gå lektioner igen och då blev jag bara surare och srurare. Jag ville verkligen inte gå lektioner och jag slutade till sist att äta. Jag kunnde aldrig få någon ro när barnen sprang ut och in i stallet ut och in i min spilta. Tjejen som red mig slutade även hon att rida mig. Det gick ett tag och jag lyssnade oftast till dem vuxnas prat om att jag skulle behöva säljas då jag inte trivdes där. En dag kom det någon som tittade på mig. den här personens doft slogs emot mig och jag kännde genast igen henne.

Det var min absolut första ägare som stog med tårar i ögonen. jag gnäggade så att det ekade i hela stallet och jag fick komma hem där jag trivdes mest av allt.  När jag blev 25 år gammal fick jag hemskt ont i benen och blev därför väldigt sjuk eftersom jag oftast inte orkade resa på mig så låg jag mest i min box och slumrade. Jag kommer ihåg den sista dagen i mitt liv och den tillbringade jag tillsammans med min älskade bästis som tagit så väl hand om mig tidigare.

Och det var min  historia.

Vad tycker ni? värt att skriva mer fast om olika hästars liv?